Idag gick jag hem genom regnet och det ångrar jag inte en sekund. 

Det är så många som inte går ut när det regnar och de som gör det använder paraply. Men jag tycker att regn ibland ska upplevas som det är. Att stå mitti allt, höra dropparna slå ner på bladen, oftast ensam då det lätt blir folktomt ute när det regnar.

Hade turen att uppleva ett stillsamt fint regn som var lite kylande men inte så att det blev kallt. Inte många hundra meter in i min promenad så kände jag lukten av plommon. Vart!? Tittade in bortom diket och där växte mogna gula plommon. Plockade och åt de jag kunde nå. Halvvägs hem så såg jag klarröda prickar vid några träd vid kyrkogården och gick in dit. Kände även där lukten av fallna äpplen, regnet förstärker lukter på något sätt. Där i gräset låg massvis med rödgula helt oförstörda äpplen. Plockade så många jag kunde bära, vilket inte blev så mycket, men jag ska komma tillbaka senare. Inte kan man låta sån fin frukt ruttna bort? Svenska äpplen, obesprutade, helt som naturen skapat dom. De var små, söta och sträva, precis perfekta. 

När jag kom hem för att göra halloumisallad så var jag inte så hungrig längre. Nu ligger resten av äpplena på fönsterbrädan.

 

Regn när det är som bäst.